Här har jag inte skrivit sen 2019, så min mamma tyckte att det var dags för ett nytt inlägg.

 

Tur att autocorrect är så bra nuförtiden, så att det här blir läsligt. De senaste två månaderna har jag nämligen anpassat mig till ett liv med bara en arm. Låter kanske dramatiskt, men jag håller i min bebis med den andra armen.

 

Jag hade inte anat detta nya handikapp i förväg , men är på det stora hela positivt överraskad av att ha bebis.

Hon sover mindre än förväntat på dagarna, men överraskande mycket på nätterna. Så jag hinner inte göra så värst mycket under dagarna men är i varje fall ganska utvilad.

Vi var också lite lättade över att hon var gullig redan från början och inte såg ut som ett russin i nyllet.

 

 Annars innebär livet som enarmad att jag "gillar" konstiga inlägg på Facebook och att jag äntligen lärt mig att placera tevens fjärrkontroll på strategiskt ställe innan jag placerar mig själv i soffan.

Och så går jag på minst två promenader om dagen, då har jag ingen arm alls ledig.